En redigering på en tio årings nivå.
Jag har ett handikapp. Typ. Ett handikapp är ju något som försvårar ens vardag. Och mitt handikapp är människor. Jag är så oerhört påverkad av människor omkring mig, märker jag att någon inte beter sig som den ska och inte kan berätta varför reagerar jag. Negativt. Jag blir själv så passiv och nere som den andra personen är, och jag kan inte rå för det. Jag är en medmänniska, till alla andras fördel. Inte till min egen. Jag går på tå för andra, för att dom ska vara nöjda med sin tillvaro, jag står liksom ut. Står ut med att må dåligt för att andra ska vara lyckliga. Jag hade så gärna velat ändra så många saker i mitt liv, men det kan jag inte. Just för att jag aldrig prioriterar mitt eget välmående, utan andras.
Jag är medveten om mitt problem tänker ni, jag kan ändra på det då. Ja, nej det kan jag inte. Jag är såhär som människa, det är så min vardag är, jag har levt så väldigt länge. Det är min vardag liksom, mår andra bra så är jag glad. Är glad, men mår inte bra. Men det kan det vara värt tycker jag, mår jag dåligt mår andra dåligt och då blir allt bara värre och mina problem blir andras problem. Plus att jag är konflikträdd, jag är så fruktansvärt frukantsvärt konflikträdd. Som igår till exempel, hade jag en stor konflikt med en av dom som står mig närmst, för jag gjort dumma grejer. Från ingenstans kom min panikångestattack (aldrig varit med om dess like). Jag storgrät, fick knappt någon luft, hyperventielerade som ett djur som blivit jagat - helt okontrollerat. Så fort jag pratade i över två sekunder började jag gråta, det var hemskt. Det löste sig tillslut iallafall. Så det är bra. Men jag hade helst undvikit den konflikten, tagit det över sms eller något. Jag är feg. Och jag är inte ensam om detta, det vet jag om. Många fler än jag har detta problemet. Säkerligen dom som jag går på tå för, behöver gå på tå för andra.
Min pojkvän är nog mitt största stöd i detta, för det är han som får höra precis allting. Han får se mig i mina värsta stunder, och han vädjar alltid att jag ska förändra detta. I längden blir detta ett självskadebeteende, för tillslut kommer "min bägare rinna över". Och då kan det vara för sent, jag har kanske levt med detta för länge för att jag ska kunna komma ur det. Efter konflikten igår låg jag och tänkte, och det gör jag fortfarande. Det här är så invecklat och komplicerat det kan bli, men jag är hundra procent säker på att där iallafall finns någon som läser min blogg som känner igen sig i detta.
Att man varje dag går i ren frustration över andras beteende, uppförande och uttal. Men man kan inte säga ifrån, man vill inte, man vågar inte. Man vill bara vara där, se andra lyckliga och slippa några problem överhuvudtaget. Fast i slutändan så är man ändå den som kommer stå i centrum, fylld med tusentals olika problem.
