suts

Är när mina föräldrar flyttade isär. Just då var det mest svek och lögner som påverkade mig, inte själva separationen. Dom var aldrig gifta så jag skriver inte skilsmässan.

 

Men nu i efterhand, så inser jag hur hemskt och jobbigt det faktiskt är. Att mina föräldrar inte längre en familj, utan mer trasig. 

 

Jag tar lång tid på mig för att smälta och inse saker, men just idag tror jag att jag insåg på riktigt att mina föräldrar verkligen inte längre är tillsammans, fast det gått ca tre år sen allt hände. Ju mer jag tänker på det ju mer ledsen blir jag, speciellt nu till jul. Att få dela upp vissa saker för man inte längre är en hel familj utan en halv.

 

Jag kanske är ledsen just idag med för att jag har haft världens sämsta dag, knappt har ätit, är trött och ska va ensam hela dagen. 

 

Innerst inne hoppas alla barn att deras föräldrar ska hitta tillbaka till varandra, även om vissa förnekar det så tror jag att det är så. Jag kommer aldrig sluta hoppas på att mina föräldrar ska hitta tillbaka till varandra. Det är nog därför jag har svårt för att acceptera nya partners som dom har.

 

Men sån är jag, ingen kommer kunna ta min mammas plats någonsin och ingen kommer heller kunna ta min pappas plats. Kanske är jag barnslig, men ni som har skilda föräldrar känner nog igen er, om ni inte gör det så kommer ni också inse det en dag.