En redigering på en tio årings nivå. 
 
Jag har ett handikapp. Typ. Ett handikapp är ju något som försvårar ens vardag. Och mitt handikapp är människor. Jag är så oerhört påverkad av människor omkring mig, märker jag att någon inte beter sig som den ska och inte kan berätta varför reagerar jag. Negativt. Jag blir själv så passiv och nere som den andra personen är, och jag kan inte rå för det. Jag är en medmänniska, till alla andras fördel. Inte till min egen. Jag går på tå för andra, för att dom ska vara nöjda med sin tillvaro, jag står liksom ut. Står ut med att må dåligt för att andra ska vara lyckliga. Jag hade så gärna velat ändra så många saker i mitt liv, men det kan jag inte. Just för att jag aldrig prioriterar mitt eget välmående, utan andras. 
 
Jag är medveten om mitt problem tänker ni, jag kan ändra på det då. Ja, nej det kan jag inte. Jag är såhär som människa, det är så min vardag är, jag har levt så väldigt länge. Det är min vardag liksom, mår andra bra så är jag glad. Är glad, men mår inte bra. Men det kan det vara värt tycker jag, mår jag dåligt mår andra dåligt och då blir allt bara värre och mina problem blir andras problem. Plus att jag är konflikträdd, jag är så fruktansvärt frukantsvärt konflikträdd. Som igår till exempel, hade jag en stor konflikt med en av dom som står mig närmst, för jag gjort dumma grejer. Från ingenstans kom min panikångestattack (aldrig varit med om dess like). Jag storgrät, fick knappt någon luft, hyperventielerade som ett djur som blivit jagat - helt okontrollerat. Så fort jag pratade i över två sekunder började jag gråta, det var hemskt. Det löste sig tillslut iallafall. Så det är bra. Men jag hade helst undvikit den konflikten, tagit det över sms eller något. Jag är feg. Och jag är inte ensam om detta, det vet jag om. Många fler än jag har detta problemet. Säkerligen dom som jag går på tå för, behöver gå på tå för andra. 
 
Min pojkvän är nog mitt största stöd i detta, för det är han som får höra precis allting. Han får se mig i mina värsta stunder, och han vädjar alltid att jag ska förändra detta. I längden blir detta ett självskadebeteende, för tillslut kommer "min bägare rinna över". Och då kan det vara för sent, jag har kanske levt med detta för länge för att jag ska kunna komma ur det. Efter konflikten igår låg jag och tänkte, och det gör jag fortfarande. Det här är så invecklat och komplicerat det kan bli, men jag är hundra procent säker på att där iallafall finns någon som läser min blogg som känner igen sig i detta. 
 
Att man varje dag går i ren frustration över andras beteende, uppförande och uttal. Men man kan inte säga ifrån, man vill inte, man vågar inte. Man vill bara vara där, se andra lyckliga och slippa några problem överhuvudtaget. Fast i slutändan så är man ändå den som kommer stå i centrum, fylld med tusentals olika problem. 
Är det inte helt fantastiskt vad andra kan trycka i en? Till exempel, att någon har så stort inflytande på en annan att den faktiskt kan få en annan att avsky en person den tidigare avgudat? Det är tragiskt, men det är dagens samhälle. Att se folk vända ryggen till personer som man har eller haft ett starkt band med på grund av en annan person, eller helt enkelt sin egen stolthet.
 
Tänkte berätta en grej här, öppet på bloggen om ett av de största sveken jag varit vittne till. 
Allt började med en mamma, som hade fyra älskade barn, varav två som bodde hemma. Händelsen handlar om mamman, och de två barnen som bodde hemma. Det ena barnet var i rättegång, och mamman betalade otroligt mycket kostnader för detta barnet. Medan det andra barnet, nästan levde på bröd och vatten för att kunna förse sin mamma med pengar som personen inte hade, för att hjälpa mamman med advokatskostnader, hyra, mat och så vidare. Men mamman var inte nöjd, medan hon kämpade för sitt barn i rättegången blev det andra barnet åsidosatt, bortglömt och försummat. Och det gick faktiskt så långt, att mamman blev så otacksam och girig, så att när barnet en månad knappt hade pengar till sig själv, inte gav mamman sina pengar... Blev det utslängt och förvisat av sin egen mor. Fick höra brutala ord, nervärderande saker, saker jag själv har förträngt. Saker som kunde hålla mig vaken om natten, få mig att bli tårögd och få magknip bortom denna världen. Och allt detta är faktiskt sanning, medan mamman betalade för sitt ena barn, tusentals kronor för att detta barnet skulle må bra, tryckte hon undan det andra på grund av dålig ekonomi. Den utslängde fick inte ens tillbaka sina saker förrän den hotade med polisanmälning och socialen. 
 
Hur urartade sig detta då? Blev barnet bara utslängt och mamman hörde aldrig av sig igen? Nej, efter mycket bråk och fula ord gjorde mamman ett försök att få tillbaka barnet, än en gång blev det tjat om pengar. Barnet sa till sin mamma att det inte var redo att flytta hem efter det stora sveket. Mamman accepterade detta, men bara efter några dagar fick barnet ett argt långt sms av sin mor och var inte längre välkommen hem. Barnet som blev utslängt har idag bara kontakt med ett av sina tre syskon, för mamman haft så stort inflytande på de andra två syskonen. Barnet kan träffa sina syskon på stan, eller på tåget och bli behandlad som luft. 
 
Det är en del som vet vilka detta handlar om, och ni som inte vet. Ta det som en lärdom, människor slutar aldrig förvåna. Att en mamma kan förvisa sitt eget barn när barnet gör så gott den kan är nog det största sveket som finns i mina ögon. Det gör ont i min mage av att tänka på det.
 
Men något som är fantastiskt med detta är att barnet som detta handlade om faktiskt mår tusen gånger bättre idag. Barnet tog sig ifrån den som slukade all energi, all glädje och pengar dessutom.
 
Jag vet inte hur mamman har det i dagsläget, men jag hoppas faktiskt att hon har det kritiskt med både pengar och vänner. Mamman själv var för stolt för att berätta för sina vänner vad som hade hänt, den riktiga historian. Men hon förlorade även många vänner, för de kände henne så väl att de visste hur illa hon kunde behandla andra. Förhoppningsvis sväljer hon sin stolthet och inser själv vilket misstag hon har begått, att slänga ut sitt barn. Som tur är så var barnet älskat och omtyckt av många, så det hade fler på sin sida, än vad mamman hade.
 
 
 
Har ni någon gång eller kanske till och med har någon nu som suger ut allt liv ur er, all er glädje och inspiration? Det har jag, en person som får mig att känna mig som en liten mask. Som kan få mig att känna mig värdelös och obetydlig bara genom att kolla på mig, och värre blir det när personen talar till mig. För jag vet aldrig vilka ord som lämnar dennes mun, ibland är det precis som vilken relation som helst. Personen uttalar sig inte ordagrant att "jag inte är bra till något utan bara en börda", utan säger det som en kryptisk mening. Och det känns inte bra kan jag lova. Just nu är jag nere på botten, och mår faktiskt dåligt på riktigt. Jag är nog en aning deprimerad, det är kanske därför jag blivit så filosofisk? Sitter och funderar på livets gåtor, vad i det mörka som tar oss framåt. Synen på framtiden, där man själv bestämmer och ingen annan. Där man kan bosätta sig vart man vill, så nära de som suger ut ens liv man bara kan, eller fly så långt bort det är möjligt. Det lutar mest åt att fly. Det värsta är att jag måste lämna de som ger mig styrkan att vilja ta mig igenom tider som dessa. 
 
Så tänk er... Att en enda person, bland kanske tusentals andra... Kan få dig att vilja bara släppa allting och lämna allt. Varför finner vi inte tillräckligt med styrka i alla som vill en väl? Utan finner svagheten i den enda vars mål är att få oss att känna sig som en obetydlig, oduglig, värdelös liten sak? Som inte ens duger att krypa runt nere i jorden..
 
Och när jag som sitter och skriver detta, inte ens själv kan övertyga mig själv om att jag är så mycket bättre än vad jag själv tror?